Claesdotters snapshots

Igår skapades meningar i mitt huvud igen. Helt utan förvarning var dom där. Utan en egentlig tanke.  Välkommna trots tomheten som känns inom mig när dom rullar på. Det är lyckan med att ibland känna sig låg.
Lite annorlunda än alla andra. Bara frågor. Men endå.

Varför älskar inte du mig som du gjorde igår?
Varför svarar du bara i frågor?
Vart finns solen när man inte längre kan se den?
Hur kommer det sig att allt aldrig blir tillräckligt?
Vad begär vi människor utav livet?
Vad är livet? hur ser det ut och vart finns det?
Inom oss?, eller i en strukturerad cirkel?
Vad är det som hela tiden gnager inom oss? Som vägrar komma ut.
Varför nöjs vi aldrig?
Var nöjd, var glad, var tacksam.
Var skarpsynt.
Tillåt aldrig dig själv att önska att tiden skulle stanna.
Glädjs åt tiden.
För när den stannar finns vi inte mer..

Tack.