Claesdotters snapshots

The truth and nothing but the truth.

 

Jag är här för att när jag skriver känns jag bättre. Mer fungerbar och detta är det sista innan jag verkligen hoppar över på nästa kapitel. Ibland undrar jag hur man egentligen fungerar? Innan saker sker tror man att det ska betyda jordens undergång och när det väl händer blir det precis tvärt om. Ibland förstår man inte, blir blind och när man slår sig fri är det som att få allt svart på vitt. Inga gråskalor som dem du tidigare levde med. Vad vi nu ska kalla det? Men det är blint. Och när du inser att någon aldrig existerat känns det genast obehagligt, någon du trodde, fanns aldrig. Men när man väl insett detta lättar trycket och man övergår till friheten. Och det är ingen försvars ställning utan den, faktiska, obehagliga sanningen. Det har bevisats gång på gång, med egna och andras ögon. Dom har alltid sett de där du blundade för. Man har blivit lurad, men det bästa med det är att man aldrig kan sörga någonting man aldrig haft. Jag vet min sanning, jag är ingen lögn, inget påhitt, inget försök, ingen ängel, ingen djävul. Huvudsaken är att jag vet, de kvittar vad alla andra tror sig veta. För dom var inte där när du var det. Vill dom leva med lögnen låter jag det så ske. Så länge mina älskade är befriade. Ingen förtjänar lögn, falskhet, otrohet och nedvärdering. Alla där ute, lova inte mig eller någon annan utan lova er själva att aldrig låta er kännas mindre än vad ni är. Låt aldrig någon få ner ditt värde och misshandla din respekt och trogenhet. Låt dem aldrig förändra dig och din hjärna till något du inte är. För det, det ligger bara hos dig själv. Aldrig mer...

 

Det finns en sak som jag är så hundra säker på, och de är att du aldrig funnits. Och eftersom du aldrig existerat hos mig har jag aldrig existerat tillsammans med dig. Jag är lika okänd för dig som du för mig. Ihopfantiserade. Du är den enda som mitt liv innehållit som jag ville och redan har glömt bort. Du fanns ju aldrig. Man kan inte sakna någon som aldrig funnits. Minnena sviker och sakerna som påminner har jag låtit flamma upp.

Du är inte ens en person jag en gång kände. För inget med dig var du. Det har bevisats. Du är mörka främlingar på en känd gata. Ett långt mörker utan hopp under mina armar, änglar kan också skifta, du var lögn och osann, men när den svarta skepnaden lämnat sitt vita ytre kom ljuset och väckte mig och gav mig nya ögon att se med, klarare än någonsin. Tacksam att jag vaknade och att inget av de här någonsin hänt, det är vad de alltid varit, inget. Bara någon, på en känd gata.