you spin my head
Published by Matilda Claesdotter, 2010-10-10 @ 22:48:40Med svullna ögon infinner sig en glädje att Adam Sandler poppa upp i rutan. Han får mig att skratta även om det gör ont. Jag vet egentligen inte varför? Bakfylle ångest kantat med rädsla och svek? Rädsla gör otroligt ont. Ibland så ont att de skulle kunna få mig att låta bli vissa saker. Men då kommer man till det att det inte är bättre att vara helt utan dem. Och det är väldigt modigt, att inte låta bli. Eftersom att du vågar chansa, ta risker utan vetenskapen om hur det kommer att sluta. Det är kanske det som kallas att leva? Då gillar jag inte livets villkor för att det ska kunna vara bra. Kunde livet bara inte ha blivit en smula enklare?
Det är ansträngade, svårt och turbulent att tycka om människor. För mig är de det. För jag lägger inte min energi på att tycka om många människor, utan tycker om få, speciella människor. Och då tycker jag om dem så mycket att det gör ont. Och när dom väl svettsat sig fast är det för att stanna. Och gör dom inte det, gör det otroligt ont. Något som aldrig egentligen läker till sig då de oftást kommer nya och kanske djupare sår. Som gör en påmind.
När blev jag sånn här? När blev jag såpass rädd att tycka om att det hämmar mig, gör mig knäpp och får min hjärna att snurra 1000 varv på samma gång?
Jag måste försöka leva i nuet och inte tänka så mycket på det som kommer längre fram. Lära mig kontrollera rädslan. Orkar inte det mer. När det gör så ont att man vill skrika högt av smärtan, sväljer flera gånger för att inte kräkas, kippar efter luft då de känns som lugorna krymt och man tar djupa andetag för att få en viss lättnad utav smärtan. Behöver jag tid för att våga igen? Jag vet iallafall att jag inte vill sluta våga. Jag vill härda ut. Det lättar senare och gör det inte det kommer jag inte att ångra en sekund, det kommer att vara värt försöket, för du är lycka.
C.
p.s Kände att jag är lite smått tvungen att förklara mig. Låter som månen ramlat ner. Så illa är det inte. Idag har jag en känsloladdad dålig dag som alla andra. Mamma och jag har bråkat, saker och ting med "lillebror" gör mig ledsen och besviken´och sen de andra som egentligen inte har någon specifik orsak. Det ligger bara hos mig själv. Imorgon är en annan dag.
God Natt.
Det är ansträngade, svårt och turbulent att tycka om människor. För mig är de det. För jag lägger inte min energi på att tycka om många människor, utan tycker om få, speciella människor. Och då tycker jag om dem så mycket att det gör ont. Och när dom väl svettsat sig fast är det för att stanna. Och gör dom inte det, gör det otroligt ont. Något som aldrig egentligen läker till sig då de oftást kommer nya och kanske djupare sår. Som gör en påmind.
När blev jag sånn här? När blev jag såpass rädd att tycka om att det hämmar mig, gör mig knäpp och får min hjärna att snurra 1000 varv på samma gång?
Jag måste försöka leva i nuet och inte tänka så mycket på det som kommer längre fram. Lära mig kontrollera rädslan. Orkar inte det mer. När det gör så ont att man vill skrika högt av smärtan, sväljer flera gånger för att inte kräkas, kippar efter luft då de känns som lugorna krymt och man tar djupa andetag för att få en viss lättnad utav smärtan. Behöver jag tid för att våga igen? Jag vet iallafall att jag inte vill sluta våga. Jag vill härda ut. Det lättar senare och gör det inte det kommer jag inte att ångra en sekund, det kommer att vara värt försöket, för du är lycka.
C.
p.s Kände att jag är lite smått tvungen att förklara mig. Låter som månen ramlat ner. Så illa är det inte. Idag har jag en känsloladdad dålig dag som alla andra. Mamma och jag har bråkat, saker och ting med "lillebror" gör mig ledsen och besviken´och sen de andra som egentligen inte har någon specifik orsak. Det ligger bara hos mig själv. Imorgon är en annan dag.
God Natt.
Comments
Trackback
