Claesdotters snapshots

Var på ett laddat och känslomässigt möte i morses. Just precis fick jag känslan av att jag börjat nå min ljuspunkt.
En nystart, en chans att förändra, börja om och göra det mesta rätt. Inte fatta fel beslut utan att kunna stanna upp och tänka efter riktigt noga vad vill jag? vad kommer att kännas bäst för mig och påverka mig mest possitivt i framtiden?
Är rädd för att säga det..Har kommit på mig själv att jag är rädd för att säga när något känns bra. När jag mår bra eller när jag är glad över något. Som att jag försökt lura någon för att den inte ska beröva mig min lycka. För när det har gjort det har ett svart moln lagt sig över mig. Precis som att meningen i mitt liv är att ha det halv bra.
Som att jag inte får må bara bra. Detta kan tyckas låta konstigt. Men jag tror att någon där ute har känt precis som jag. Det är ofta jag blir förundrad när jag lyssnat på människor och dem har känt eller tänkt precis som jag. Det kan kännas skönt då jag i dom situationerna känt mig som ett miffo. Men jag är inte ensam.

Min fråga till mig själv blir, tycks jag inte tro att jag förtjänar att bara vara lycklig? Att saker och ting faktiskt kan gå bra för mig utan något dåligt väntar runt nästa hörn?

Min fråga till er blir, är det bara våra egna misstag som påverkar oss negativt? är allt dåligt som händer oss vårt fel? är allt redan för bestämt eller kan vi påverka och ändra vårat eget öde?

Tror man på att vi blir straffade för våra synder blir svaren ganska enkla. Men vem kan ha varit såpass ond att man förtjänar att mista någon som man älskar? Eller hinna gå bort innan livet ens ha börjat?

Jag vet att jag ställer frågor som kan vara omöjliga att svara på. Visa saker ska man helt enkelt inte veta. Och många skulle säga det är såhär livet ser ut. Människor lider, blir sjuka och dör utan att vi kan få någon förklaring om varför. Speciellt människor som förtjänar det minst,då försvinner min teori om att människor som är onda blir straffade. Jag nöjer mig inte med det. Jag vill alltid ha en förklaring,en orsak. Men kan det vara så tragiskt att saker och ting bara händer utan varken mening eller orsak?

Jag vill inte tro så och just nu är jag i ett stadie där jag vill finna meningen med livet? Visst är det kul och underbart att leva men väger det verkligen upp allt det där hemska som vi vet att vi kommer att få uppleva?

Kanske inte borde prata högt men ibland får jag för mig att detta bara är ett test, ett experiment. Vad vet vi egentligen? Vi har bara en massa teorier. Jag tror allt är fel. Vem skapade världen? Och är vi verkligen så dumma att vi tror att vi skulle vara dem enda existerande i universum och vad finns utanför universum? Tänk om det finns en tredje himmel? Vad finns nere under havets botten?

Jag måste sluta.. måste inse att många frågor kommer alltid att vara obesvarade. Måste inse att man inte kan få svar och veta allt. Vem vet, kanske är bäst så?

Önskade bara att alla människor kunde sammarbeta och göra världen till en finare plats att bo på. Det vet jag är något som vi alla skulle kunna påverka själva.

Känner mig ibland för god hjärtad och för känslig för att leva i den värld vi lever i. Som om jag inte passade in i den s.k. "mallen" om hur människan idag ska vara för att lyckas ta sig fram. 

C.