Claesdotters snapshots

Jag blir glad, upprymd och lycklig inombords när människor ser mig för den jag är. När människor önskar mig lycka till och välmående i livet. Men de skrämmer mig att de är dom människorna som inte känner mig. Hur kan människor som inte står mig nära vara mer bekymrade, mer omtänksamma, förstå mitt värde och mer vetande om vem jag faktiskt är, än människor som känner mig till hälften? Hur kan dem vilja ha mig ledsen? Hur kan dem behandla mig som luft behandlas idag?

Det som skrämmer mer är när människor som älskat varandra, idag inte ens klarar av att se varann i ögonen.

Jag vill försöka få människor att förstå att mycket handlar om hur vi lägger fram de. Hur vi betonar orden. Hur vi uttrycker oss. Vissa saker kan du till o med hålla för dig själv. Ljug aldrig men att undanhålla kan ibland göra så att du inte skadar en annan människa. Jag vill egentligen bara få fram att jag inte förstår hur människor kan vara så okänsliga oavsett om du känner honom eller inte. männ i skor, var de bara männen som fick bära skor förr i tiden?
Vi är så rädda att såra andra att vi istället flyr utan svar. Vilket i min mening är mycket värre. Var ärlig ifrån början och säg alltid de du känner. Hjärtat ljuger inte. Du kan skynda långsamt men vänta inte för länge.
När den rätta stunden kommer säg de bara. Du kommer bli lika sårad oavsett, men då kanske du istället sitter där undrandes om det hade sett annorlunda ut om du talat om vad du verkligen ville, hur du ville göra eller vad du kände. Oavsett vilken situation du hamnar i, jobbet, kärleken, familjen, vänner.


Avundsjukan gör att vi blir elaka. Jag har själv fallit för de ett otal gånger. Men jag har lärt mig mycket utav de. Det hjälper inte om jag lägger fram en elak kommentar om den personen jag avundas i smyg. De gör bara saken värre. Får mig att framstå som ett fiasko. En smutsig fiat placerad brevid en nytillverkad ferrari.

Hope you got the point, jag kan vara väldigt rörig.

C.