Claesdotters snapshots

Såg en film för ett tag sen. Huvudkaraktärens pappa sa något klokt om att man bara ska dricka alkohol för att gå ifrån glad till gladare och inte ledsen till glad, det blir bara kaoistiskt eller en käftsmäll dagen efter. Jag lydde inte det rådet. Jag satte mig ensam på balkongen med vin i ena handen och en ciggarett i den andra. Lika ensam inuti. Men jag är väl inte mer än människa? Vi kan inte alltid göra allt inom mallar, för ingen är perfekt, inte en enda jävel. Som att stå på macken, dra kortet och få: ej godkänt. Känns som en varnings signal blinkar ovanför huvudet och alla i butiken runt omkring sig vet att man är pank. Varför i helvete ska man egentligen bry sig? Kan inte säga att alla varit med om det, men nästan. Oavsett om dem varit panka eller bara haft fel på kortet. Man känner sig så smutsig, utsatt. Men vem är väl någon att dömma? Dom vet väl inte att jag som kanske vissa andra skiter i mitt liv runt omkring eftersom jag skiter i mig själv. Kom på det förut när jag var ute och gick med hundarna. Jag är sjuk, men gör mig sjukare. Jag kan rent ut sagt bli döds sjuk. Bli kall och likblek för att jag skiter i allt och framför allt mig själv. Och går och lallar om att det inte händer mig. Men en dag så händer det alla och vi har ingen som helst aning om när ridån väl går ner...
Försök att ta vara på varje dag du får. Det gjorde jag i Söndags och idag sitter jag här grinig med tanka och hopp om livet för jag drömmer vilket visar att jag lever.

Godnatt din nakna katt, C.