Claesdotters snapshots

Det finns inget bra sätt att säga det på. Inte i denna situationen. Egentligen är det bara att säga det, blunda och vänta på en reaktion. Jag har alltid tre bilder i mitt huvud om hur det kommer att se ut. En är det värsta en är det bästa och en helt nollställd. Just nu drabbas jag av en inre panik. Vill bara packa väskan och fly. Fly ifrån verkligheten. Fly från det faktum jag just befinner mig i. Detta är så typiskt mig. Jag samlar mina problem på en hylla tills dess att skruvarna för att hålla upp den inte längre sitter fast. Lägger allt åt sidan. Inte just nu. Vill bara låtsas som att allt är bra. Jag har inget som behöver lösas. Och sen BANG! Hyllan ligger på golvet med alla problemen utsprida igen. Det är nu jag måste ta tag i allt på samma gång. Jag brister, försöker fly igen men istället har jag packat ner dem i ryggsäcken som jag bär på ryggen.

Mamma säger alltid man kan inte få mer än ett nej. Vet inte om jag kan dra in den i det här. Men man kan väl tolka det lite som att det går alltid att lösa utifrån det dåliga också. Se det goda i det onda. Jag försöker att se det så nu iallafall. Jag har inget annat val.

Minutrarna tickar på och maten känns allt mer angelägen att vilja vistas i min mun igen och ut. Som att spola tillbaka. Varför kan inte den möjligheten finnas?
Jag önskar just nu att jag kunde prata med er. Rada upp er. Och fråga er. För jag kan inte själv. Jag vet ju ingenting.

Om det nu finns någon sån där ute? Kan du väl skänka mig lite välgång på vägen?

Kramar
Claesdotter.