Claesdotters snapshots

Ibland känns det faktiskt som människor inte vill förstå mig. Dem försöker inte ens. Det första faktumet i att försöka förstå en annan människa är att lyssna, iakta och försöka att ta reda på. Fakta finns alltid att få. De handlar bara om vad vi tycker som är värt att kämpa för. För att kunna veta hur jag ska göra i vissa situationer och hur jag då ska göra behöver jag läsa och lära om min diabetes. Det kommer inte gratis till mig. Det gör inget näst intill. Det är samma sak med deprission, jag går till en psykolog för att få hjälp med hur jag ska kunna hantera den och kunna hjälpa mig själv ur den. Jag undrar egentligen hur många utav mina nära och kära som verkligen vet vad det innebär att vara deprimerad? Hur det påverkar mig, mitt liv och min sociala förmåga. Det hade varit så mycket enklare om någon bara visste. Det finns en och det var han som fick min klump att försvinna för han fyllde i mina meningar. Jag behöve inte säga någonting. Han visste redan.
Jag själv visste inte ens vad de innebar, även fast det är jag som går igenom det. Men när jag tog reda på det blev allt mycket tydligare. Jag var inte konstig eller annorlunda, helt normal för en deprission. Vad som för dig är enkelt, kan bli kaos för mig och ogenomförbart. Jag accepeterar att ni orkar, acceptera att jag ibland inte gör det.
Att sova mycket, att inte sova på nätterna, få sömnrubbningar, ha mardrömmar, att ständigt vara orkeslös, att ha svårt för känslolivet, att inte alltid klara av att umgås tillsammans med andra människor, att inte kunna prata, inte kunna känna, ha svårt för att utföra saker, att inte kunna tänka, att ständigt känna sig misslyckad, att inte klara av obehagliga situationer, jobbiga situationer, att inte klara press, att ha tankar om att inte längre finnas kvar, att ibland försöka vara osynlig, att vakna med känslan av att någon lämnat dig, att ha svårt att andas är en del utav det jag lever med just nu.

Gick in och läste en blogg och kopierade en text från en tjej som också lider av bl.a depression. Jag hade lika gärna kunnat skriva det själv. Även fast det är fruktansvärt tragiskt, lättar endå bröstet för att jag faktiskt inte är ensam. Det är inte bara jag.
"Jag har så sjukt svårt för att komma iväg. Att ta för mig att göra saker. Det går inte. Och det är inte för att jag är lat. Det är för att jag inte kan! Det är någon spärr i mig, men jag vet inte vart den sitter för att komma över den spärren."

Och en sak, ingenting utav det här handlar om att jag vill ha sympati eller ledsna miner. Det enda jag vill är att man ska förstå varför och inte tro så mycket på egen hand. Att på något sätt försöka dömma mig och få mig att känna mig värdelös, det gör jag så bra ensam. Jag är där jag är och det är inget jag kan göra någonting åt på minuten. Hade jag det hade jag aldrig suttit här och lättat på trycket.