Claesdotters snapshots

Känns ju så jävla fail att sitta och skriva här och nu om hur skit jag mår när jag för bara två dagar sedan skrev om hur bra jag mådde och hur det dåliga kändes så långt bort. Kanske var dumt av mig att hoppas. För nu sitter jag här igen med ont i magen och illamående som sträcker sig enda upp till halsen. Jävla skit. Är typ arg och ledsen på samma gång. Jag visste det, långt inne i mig så visste jag. Mitt liv är alltid såhär. När allt känns bra och fritt kommer alltid en fet käftsmäll som får solen att känna alldeles för avlägsen. FAN! Jag försöker verkligen att inte tänka, försöker att koppla bort, men känslan sitter fast borrad som en lus i hårroten. Jag orkar ärligt talat inte mer nu. Känner hur min kropp sakta dalar och skriker nnneeeejj. Hjärtat slår saktare, andningen blir svårare och huvudet börjar sakta att försvinna. Varken jag eller han orkar känns såhär mer. Tar de inte slut kommer smärtan en dag att ta död på mig, de vet jag. Jag är för rädd för att dö men jag vill bara försvinna...
Jag är hon som får texten på gravstenet, she died of a broken heart.